Solskensmakeri

Dagarna sveper förbi, dansar fram, likt den takt jag konsumerar serier på Netflix. Det är 2018 och vi har hunnit fira Aloisias tvåårsdag och Alvars ettårsdag. Aloisia har lärt sig att räkna till tio på engelska, tack vare Youtube-Kids, och Alvar har tagit sina första steg. Jag har jobbat ett tag under våren, och det gick bra för mitt föräldrahjärta att lämna barnen hemma med Andreas, även om jag saknade dem. Jag tänker att det är bra att smygstarta så, att både jag och barnen får träna på att vara ifrån varandra under tiden de är hemma med sin pappa, innan det blir dags för förskola sedan småningom. Nu är jag föräldraledig igen, ända tills hösten, när jag kommer att jobba deltid. Jag tänker ofta att den här tiden i livet är värdefull, efterlängtad och älskad. Jag känner det i hela mig. Samtidigt önskar jag ibland att jag skulle få en stund för mig själv, få sova länge och få skriva på något. Och sedan värker hjärtat till när kärleken till barnen pulserar. Mina förä...

Tänk att november kan ge ett sådant ljus, frisk luft och frihet. Sådant som är lätt att uppleva nu när jag är föräldraledig och kan gå ut tidigt på dagen med två små. Det är en sådan fin och mjuk kontrast till hur tidigare novembermånader känts ibland. 

Jag har sökt efter en ramsa om en panda, utan att lyckas hitta någon. Ville ha ramsor och sånger om olika djur till barnens fingerdockor. Bestämde mig därför för att knåpa ihop en egen sådan.  En liten panda Ute på vår veranda sitter en liten panda. Så go, så söt, så underbar,  den är med oss varje dag. Jag gav den en ballong en gång. Då brast den ut i sång! "Trallalalaa, trallalalaa,  vad du är go, vad du är rar,  jag tycker om dig varje dag". Så sjöng den söta pandan, ute på vår veranda.

Sedan jag blev förälder har jag tänkt mycket på den välbekanta frasen om att man ska njuta så mycket man bara kan av småbarnstiden, som säger att åren kommer att gå alltför fort. Och jag har försökt kapsla in lyckostunderna med barnen. Njutit av att kunna amma, få vara nära dem, uppleva olika utvecklingssteg, sjunga för och leka med dem. Njutit av vardagslunket, som inte är rosenskimrande men fullt av kärlek.  När min son föddes i våras insåg jag plötsligt hur stor min dotter blivit. Det blev uppenbart när jag fick en till liten att jämföra med. För även om det bara är fjorton månader emellan dem var hon ingen bebis längre. Då kände jag nästan stress över hur fort tiden gått, över hur sann den där välbekanta, nästan utnötta, frasen var och som jag burit med mig under en lång tid.  Stressen klibbade tag i mig tills jag insåg att mina barn är keepers, såklart. För även om min dotter var ljuvlig som bebis är hon minst lika underbar nu som ettåring med några få månader kvar ti...

Idag har jag varit på BVC-besök med mina två små. En lång promenad dit och en lång promenad hem. Det gick jättebra, men jag var helt förbi av trötthet när jag kom hem, som det kan bli när man varit lite för trött lite för länge.  Försöker vara snäll mot mig själv då och sänkte ambitionsnivån för resten av dagen. Ägnade inte några tankar till tvätt eller disk. Hängde mest på soffan tillsammans med barnen, lyssnade på barnmusik via youtube och läste en bok om Pippi, mellan amningstillfällen, mellis, blöjbyten, vaggande och potträning.  Det är något läkande med att få vistas i naturen ändå. Hösten är otroligt vacker just nu. Och tröttheten mildras, senare på kvällen, efter en varm dusch och när allt är lugnt och stilla.  Visst får jag känna av den omtalade tröttheten som kan drabba småbarnsföräldrar ibland. Och jag tycker det är viktigt att försöka ta hand om sig själv. Men kärleken, åh den kärleken till barnen, den välter nästan omkull mig.  Min bebis, som nästa...

Jag får lära mig nya barnsånger. Älskar det. "Jag är en vanlig kanin, vanlig fast ovanligt fin". Tycker texten är finurlig och fin. Hoppas att alla får vara ovanligt fina för någon. Tror det är viktigt.  Ändring: Nej, jag vet att det är viktigt.