Trött och lycklig

Idag har jag varit på BVC-besök med mina två små. En lång promenad dit och en lång promenad hem. Det gick jättebra, men jag var helt förbi av trötthet när jag kom hem, som det kan bli när man varit lite för trött lite för länge. 

Försöker vara snäll mot mig själv då och sänkte ambitionsnivån för resten av dagen. Ägnade inte några tankar till tvätt eller disk. Hängde mest på soffan tillsammans med barnen, lyssnade på barnmusik via youtube och läste en bok om Pippi, mellan amningstillfällen, mellis, blöjbyten, vaggande och potträning. 

Det är något läkande med att få vistas i naturen ändå. Hösten är otroligt vacker just nu. Och tröttheten mildras, senare på kvällen, efter en varm dusch och när allt är lugnt och stilla. 

Visst får jag känna av den omtalade tröttheten som kan drabba småbarnsföräldrar ibland. Och jag tycker det är viktigt att försöka ta hand om sig själv. Men kärleken, åh den kärleken till barnen, den välter nästan omkull mig. Min bebis, som nästan är halvåret nu, när han trycker sin mun mot min kind, gör ett plottrande ljud och sen skrattar, de stunderna gör mig alldeles varm i själen. Liksom de stunderna när min dotter, som är fjorton månader äldre, säger "ha" och för händerna till huvudet, får sin sommarhatt, tar en favvonalle i örat och tar några varv runt i köket, genom hallen och vardagsrummet med nallen i släptåg. 

Livet känns fantastiskt rikt då.