Inkapslade lyckostunder

Sedan jag blev förälder har jag tänkt mycket på den välbekanta frasen om att man ska njuta så mycket man bara kan av småbarnstiden, som säger att åren kommer att gå alltför fort. Och jag har försökt kapsla in lyckostunderna med barnen. Njutit av att kunna amma, få vara nära dem, uppleva olika utvecklingssteg, sjunga för och leka med dem. Njutit av vardagslunket, som inte är rosenskimrande men fullt av kärlek. 

När min son föddes i våras insåg jag plötsligt hur stor min dotter blivit. Det blev uppenbart när jag fick en till liten att jämföra med. För även om det bara är fjorton månader emellan dem var hon ingen bebis längre. Då kände jag nästan stress över hur fort tiden gått, över hur sann den där välbekanta, nästan utnötta, frasen var och som jag burit med mig under en lång tid. 

Stressen klibbade tag i mig tills jag insåg att mina barn är keepers, såklart. För även om min dotter var ljuvlig som bebis är hon minst lika underbar nu som ettåring med några få månader kvar tills tvåårsdagen. Och även om småbarnstiden kanske kommer att svepa förbi för snabbt, kommer mina barn fortfarande att vara mina. 

Det kommer att finnas nya lyckostunder att kapsla in när barnen blivit stora. Förhoppningsvis många, och förhoppningsvis för en lång, lång tid.